Diffusa förväntningar gör uppdraget otydligt 

Alla som arbetar som skolpsykolog har gått psykologprogrammet, en utbildning med fokus på kliniskt arbete inom landstingsdrivna verksamheter. När jag själv läste till psykolog kring år 2000 behandlades skolpsykologens uppdrag på en enda föreläsning. Att börja arbeta inom skola innebar stora utmaningar vad gäller att förstå skolans som organisation och dess uppdrag, skolpsykologrollen och att ställa om från ett medicinskt och patogent perspektiv till ett pedagogiskt och salutogent, utmaningar som jag vet att många skolpsykologer känner igen sig i.

Inför arbetet med den här artikeln delade jag en enkät i två skolpsykologgrupper på Facebook. Jag har egen erfarenhet av att arbeta som skolpsykolog och arbetar nuförtiden med handledning och fortbildning av skolpsykologer samt utvecklingsarbete avseende elevhälsa. Med enkäten ville jag fånga in vad skolpsykologer runt om i landet har för erfarenheter. 135 skolpsykologer svarade. De största utmaningarna för skolpsykologer kan sammanfattas med: organisation, förväntningar och förutsättningar.

Psykologförbundets riktmärke är 500 elever per skolpsykolog, men det finns inga statliga riktlinjer. 2017 gjorde Psifos (Psykologer i förskola och skola) en enkät som visade att en tredjedel hade färre än 1000 elever, en tredjedel hade 1000-1500 elever och en tredjedel hade fler än 1500 elever. Min enkät visar att fördelningen är ungefär densamma idag.

Förutom ett stort elevantal arbetar de flesta skolpsykologer på flera olika skolor. 35% jobbar på sju eller fler skolor, 32% arbetar på 3-4 skolor och 33% har 1-2 skolor. Av de som endast har 1-2 skolor arbetar de oftast på någon enhet med särskilt stora behov som särskilda undervisningsgrupper eller på skolor i socioekonomiskt utsatta områden.

I vardagen innebär det att många psykologer behöver lägga mycket tid och kraft på logistik. Man har många olika uppdragsgivare, kulturer och kollegor som man behöver lära känna och varje vecka måste växla mellan. I enkäten påtalas detta som en av de stora utmaningarna. Även om man är anställd i en och samma kommun är det snarare regel än undantag att skolornas elevhälsoarbete och rutiner skiljer sig åt.

”Det är snarare regel än undantag att skolornas elevhälsoarbete och rutiner skiljer sig åt.”

Leg. psykolog Åsa Lundborg har gjort en litteraturöversikt avseende vilka faktorer som påverkar skolpsykologers stress. Studierna är amerikanska, men mycket stämmer väl överens med enkätsvaren på frågan ”Vad upplever du är en skolpsykologs största utmaningar?”. Lundborg listar sex riskfaktorer för skolpsykologers stress och utmattning:

1. Rollöverbelastning (krav som inte matchar tillgängliga resurser)
2. Hur omgivningen där man arbetar är organiserad
3. Låg nivå på skolresurser
4. Missnöje med lönen
5. Låg grad av erkännande för arbetsinsats
6. Brist på administrativt stöd

De stora utmaningar som lyfts i enkäten och som jag mycket väl känner igen i mitt eget arbete är bristen på ett tydligt uppdrag och en tydlig roll, många saknar arbetsbeskrivning. Förväntningarna på vad man ska göra är outtalade och huvudmannens och rektorernas beställarkompetens både avseende elevhälsa generellt och skolpsykologer specifikt är ofta alltför låg. Detta kan leda till både rollöverbelastning och låg grad av erkännande för sin arbetsinsats. Jag har hört många skolpsykologer som säger att det inte är någon som vet vad de gör på jobbet, varken deras chefer eller deras rektorer. Detta är problematiskt utifrån att skol- och organisationsforskning visar av vikten av tydliga uppdrag och roller för både samverkan, produktivitet och hälsa.

En annan utmaning är svårigheten att hinna med att göra det man vill och ska. Många lyfter utmaningarna att prioritera, att få till det förebyggande och hälsofrämjande arbetet, samt att arbeta långsiktigt.

Lundborg har i sin litteraturöversikt identifierat fem skyddsfaktorer:

1. Att det under utbildningen ges en realistisk bild av vad det innebär att arbeta som skolpsykolog
2. Förmåga att hantera att det inte alltid är möjligt att arbeta efter ”best practice”
3. Tillgång till handledning
4. Att ha arbetat flera år i yrket
5. Rimlig arbetsbelastning (ansvar för färre antal elever)

I sitt arbete och i all problemlösning ska psykologer följa Psykologförbundets policy för evidensbaserad praktik. Flera av de skolpsykologer som besvarat enkäten lyfter en utmaning som är kopplad till punkt nr 2 ovan, möjligheten att arbeta efter ”best practice”. Det är en stor utmaning att i skolans värld kunna arbeta strategiskt, långsiktigt och evidensbaserat som psykolog. En del upplever att det finns en motsättning mellan psykologens fokus på analys, evidens och utvärdering och en vanligt förekommande inställning i skolan att utgå från tyckande och trender. Dessutom efterfrågas ofta snabba lösningar i stället för sådant som verkligen leder till förändring.

”Ofta efterfrågas snabba lösningar i stället för sådant som leder till förändring.”

De skolpsykologer som besvarat enkäten har två huvudsakliga önskemål avseende vad de skulle vilja ha utrymme att göra mer av. Det som flest nämner är möjligheten att arbeta strategiskt och systematisk förebyggande och hälsofrämjande på grupp- och organisationsnivå utifrån analyser av varje skolas behov. En hel del har också en önskan om att få bidra med ledningsstöd och i organisationsutveckling. En stor del av skolpsykologerna skulle också vilja jobba närmare lärarna och arbetslagen, de uttrycker en önskan om att komma in tidigt i processer och att finnas nära verksamheten. 

Elevhälsan i stort har ännu har lyckats ställa om till att arbeta främst förebyggande och hälsofrämjande, trots att den ”nya” skollagen och riktlinjerna kring elevhälsan kom 2010 – för 10 år sedan. För många skolpsykologer innebär det frustration att fastna i det åtgärdande och individinriktade arbetet. En stor del av skolpsykologens arbetsuppgifter präglas fortfarande av ett medicinskt och patogent perspektiv, där fokus blir att utreda och komma med förslag på åtgärder på individnivå.

Jag, och många skolpsykologer och annan personal inom skolan, drömmer om att få till en likvärdig evidensbaserad elevhälsa där den samlade elevhälsan samarbetar både tvärprofessionellt inom elevhälsoteamet och är en integrerad del av skolans utvecklingsarbete i enlighet med våra styrdokument. Om vi ska nå dit anser jag att beställarkompetens hos våra uppdragsgivare behöver förbättras. Jag skulle önska att det i varje rektorsutbildning ingick och hos alla skolhuvudmän fanns kompetens och strategi för att leda elevhälsan som en integrerad del av skolan, i stället för som ett eget stuprör. Att det skulle finnas konkreta beskrivningar av ”best practice” för elevhälsan: hur man bedriver systematiskt kvalitetsarbete, hur man arbetar förebyggande och hälsofrämjande, hur man organiserar elevhälsan så att den på varje skola finns integrerad i verksamheten, hur man strukturerar tvärprofessionella möten utifrån skolan och elevhälsans uppdrag. Så att vi skolpsykologer tillsammans med våra skolor kan analysera nuläge och behov, prioritera och genomföra utvecklingsinsatser och utvärdera dem. För att göra det möjligt behöver elev- och skolantalet per skolpsykolog minska, men det i sig kommer inte att göra den skillnad som behövs. Avgörande är till syvende och sist hur vi får möjlighet att använda vår kompetens, för alla elevers bästa.

Referenser

• Var tredje skolpsykolog har fler än 1500 elever. Psykologtidningen (2017)  http://psykologtidningen.se/2017/07/07/var-tredje-skolpsykolog-har-fler-an-1500-elever/
• Lundborg, Å. (2019) Vad orsakar stress hos skolpsykologer? En litteraturöversikt. Göteborgs Universitet.
• Jarl, Blossing & Andersson (2107). Att organisera för skolframgång : strategier för en likvärdig skola. Natur & Kultur.
• Henrikson m.fl. (2017) Ensam eller stark: åtta principer för framgångsrika team. Natur & Kultur.
• Policyprogram för evidensbaserad praktik (2013). Sveriges psykologförbund. https://www.psykologforbundet.se/globalassets/forbundet-tycker/policydokument/evidensbaserad-psykologisk-praktik.pdf 

Text: Malin Valsö
Bild: Unsplash.com
Texten publicerades ursprungligen i tidskriften Elevhälsa, nr 2 (2020).